Så i morgon drar andra halvan av superettasäsongen igång. Dags för någon form av summering och halvtidsbokslut.
Som jag ser det finns det två sanningar om denna första halva. Den ena sanningen är den att vi är med och slåss om en plats i Allsvenskan nästa säsong. Visst har jag alltid höga förhoppningar när det gäller Sirius, men det var nog bara Kniv-Jonas som verkligen trodde det i mars. Den andra sanningen är också den att vi har tagit 4 poäng de senaste fem matcherna och att kontraktet till nästa års Superetta är långt ifrån säkrat.
Hittills i år har vi spelat två riktiga nyckelmatcher. Den mot Åtvidaberg i den andra matchen och den borta mot Bunkeflo. Visst, premiären i all ära, men alla vet att nykomlingar gärna sprattlar till i hemmadebuten. Andra matchen i Åtvid visade dock att årets Sirius har förmågan att inte bara vinna på bortaplan, man kan dessutom spela ut sina motståndare och vända ett underläge. Det gav någon sorts kännsla av oslagbarhet och ett ruskigt självförtroende. Ett självförtroende som fanns där ända tills matchen mot Bunkeflo borta.
Visst, däng mot Häcken borta och en knapp förlust mot ESK var plumpar i protokollet, men det var ändå matchen mot Bunkeflo som satte tonen för den taskiga avslutningen på våren tror jag. Det var andra förlusten i rad och det var den matchen då man skulle visa att även om man fått däng av Peking så skulle man vara med där uppe. Dessutom, har jag förstått, var det en riktigt usel insats. Sedan dess är det enda vi har vunnit en krampaktig match mot ett J-Södra som bara hade 11 a-lagsspelare att komma till Uppsala med.
Spelet har bitvis varit riktigt bra, men med ett ganska stort problem. Vi har varit ganska förutsägbara. Det tog motståndarna en sex-sju omgångar att läsa Sirius sedan dess har vi sett i stort sett alla lag styra Sirius uppspel till långbollar från Hjalmar, eller i bästa fall Gurra. Mot Ante spelar de med understöd eftersom man har märkt att det inte hjälper att spela tufft på honom.
Det här tycker jag inte riktigt att Mille har löst. Exempelvis fortsätter vi att ligga riktigt högt med ytterbackarna i uppspelsfasen vilket innebär att motståndarna egentligen bara behöver en spelare för att styra uppspelen från Hjalmar. Vidare har ingen riktigt kunnat ersatta Gallo. Det är inte konstigt, men felet är att man har försökt att ge exempelvis Fredrik en Gallo-roll som inte är hans att bemästra. Med Gallo borta har också en stor del av djupledsspelet försvunnit, det vill säga det som gjorde Sirius i våras till ett av seriens mest underhållande lag att se. Full fart över mittfältet med ett väldigt rörligt anfallsspel där Mani kommer in i banan och Tighe fyller på.
Men det viktigaste som försvann var inte Gallo, det var självförtroendet och den goda stämningen i truppen. Det finns en större acceptans mot saker som man inte gillar när det går bra och man plockar poäng. När framgången ebbar ut kommer konflikter upp till ytan och folk som bor på bänken blir mer missnöjda. Häri tror jag bland annat faktorerna som avgör hösten kommer att finnas. De är följande:
1. Mille måste skaffa sig fler verktyg än plockade poäng för att skapa ro och trygghet i truppen. Det kommer att visa sig om Magnus Pehrssons inträde är plus- eller minusfaktor i den frågan. Spelare som alltid blir utbytta, spelare som alltid är 17:e man och spelare som enbart får vara med om någon annan är skadad måste hållas på humör och måste få veta vad deras förutsättningar är för att jobba sig till en plats på plan.
2. Att vi är beroende av en del spelare med oersättliga spetskompetenser är ett faktum. Just därför blir det extra viktigt att hitta olika sätt att spela på om inte de kan vara med som är anpassat till de som faktiskt är på plan snarare än de som inte är det.
3. Uppdatera målplanen för höstsäsongen. Det är inte läge att prata om att hålla sig kvar nu. Det måste bli klubbens uttalade sportsliga mål att ta en allsvensk plats. Jag är rädd att en oklar målbild eller för låga mål utifrån den nuvarande positionen riskerar att bli självuppfyllande. Det är heller inget orealistiskt mål vi talar om.
4. Vi kommer nog knappast att få se färre skador och avstängningar i höst. All samlad erfarenhet säger att de blir mer av den varan. Betydligt mer. Det gäller förstås även andra klubbar också, men man kan nog säga att vi visserligen har väl så god spets som de bästa lagen i serien, men på bredden är vi efter. Det behövs i alla fall två spelare som är startelvamässiga in i truppen. En försvarare och en anfallare. Detta inte bara för att bredda truppen, minst lika viktigt är det för att skapa en känsla av satsning och få in ny energi. Ingen vill ha det som i Cirkus Lantbruk fem mil västerut, men vi vill inte ha stiltjen heller.
Kommer spelarna att lyckas lägga de sista fem matcherna till historiehögen och gå ut och spela som i premiären i morgon så kan det bli början till en riktigt spännande höst i toppen av tabellen där vi har både Åtvid, Giffarna, Häcken och ÖIS på hemmaplan. Ytterligare en krampaktig plattmatch och vi har en minst lika spännande men betdyligt mer ångestdrypande höst i bottenskiktet av tabellen framför oss.
Om, jag säger om, vi får hösten 1999 revisited på halsen hoppas jag att styrelse och sportavdelning är med på noterna i tid denna gång.
Själv tror jag att vi kommer att hamna någonstans mittimellan de två huvudscenarierna. Vår spets kommer att vara tillgänglig tillräckligt ofta för att hålla oss från bottenträsket, men bättre pålästa motståndare och skadeproblem och avstängningar kommer med all sannolikhet att hålla oss borta även från nästa års allsvenska. Jag tror att vi slutar 7:a, men om det problem som jag tror är det största just nu och som jag sparar till diskussioner i halvtid eller på Flurran löser sig så tror jag att vi spelar i allsvenskan nästa år. Vad tror ni?
Som jag ser det finns det två sanningar om denna första halva. Den ena sanningen är den att vi är med och slåss om en plats i Allsvenskan nästa säsong. Visst har jag alltid höga förhoppningar när det gäller Sirius, men det var nog bara Kniv-Jonas som verkligen trodde det i mars. Den andra sanningen är också den att vi har tagit 4 poäng de senaste fem matcherna och att kontraktet till nästa års Superetta är långt ifrån säkrat.
Hittills i år har vi spelat två riktiga nyckelmatcher. Den mot Åtvidaberg i den andra matchen och den borta mot Bunkeflo. Visst, premiären i all ära, men alla vet att nykomlingar gärna sprattlar till i hemmadebuten. Andra matchen i Åtvid visade dock att årets Sirius har förmågan att inte bara vinna på bortaplan, man kan dessutom spela ut sina motståndare och vända ett underläge. Det gav någon sorts kännsla av oslagbarhet och ett ruskigt självförtroende. Ett självförtroende som fanns där ända tills matchen mot Bunkeflo borta.
Visst, däng mot Häcken borta och en knapp förlust mot ESK var plumpar i protokollet, men det var ändå matchen mot Bunkeflo som satte tonen för den taskiga avslutningen på våren tror jag. Det var andra förlusten i rad och det var den matchen då man skulle visa att även om man fått däng av Peking så skulle man vara med där uppe. Dessutom, har jag förstått, var det en riktigt usel insats. Sedan dess är det enda vi har vunnit en krampaktig match mot ett J-Södra som bara hade 11 a-lagsspelare att komma till Uppsala med.
Spelet har bitvis varit riktigt bra, men med ett ganska stort problem. Vi har varit ganska förutsägbara. Det tog motståndarna en sex-sju omgångar att läsa Sirius sedan dess har vi sett i stort sett alla lag styra Sirius uppspel till långbollar från Hjalmar, eller i bästa fall Gurra. Mot Ante spelar de med understöd eftersom man har märkt att det inte hjälper att spela tufft på honom.
Det här tycker jag inte riktigt att Mille har löst. Exempelvis fortsätter vi att ligga riktigt högt med ytterbackarna i uppspelsfasen vilket innebär att motståndarna egentligen bara behöver en spelare för att styra uppspelen från Hjalmar. Vidare har ingen riktigt kunnat ersatta Gallo. Det är inte konstigt, men felet är att man har försökt att ge exempelvis Fredrik en Gallo-roll som inte är hans att bemästra. Med Gallo borta har också en stor del av djupledsspelet försvunnit, det vill säga det som gjorde Sirius i våras till ett av seriens mest underhållande lag att se. Full fart över mittfältet med ett väldigt rörligt anfallsspel där Mani kommer in i banan och Tighe fyller på.
Men det viktigaste som försvann var inte Gallo, det var självförtroendet och den goda stämningen i truppen. Det finns en större acceptans mot saker som man inte gillar när det går bra och man plockar poäng. När framgången ebbar ut kommer konflikter upp till ytan och folk som bor på bänken blir mer missnöjda. Häri tror jag bland annat faktorerna som avgör hösten kommer att finnas. De är följande:
1. Mille måste skaffa sig fler verktyg än plockade poäng för att skapa ro och trygghet i truppen. Det kommer att visa sig om Magnus Pehrssons inträde är plus- eller minusfaktor i den frågan. Spelare som alltid blir utbytta, spelare som alltid är 17:e man och spelare som enbart får vara med om någon annan är skadad måste hållas på humör och måste få veta vad deras förutsättningar är för att jobba sig till en plats på plan.
2. Att vi är beroende av en del spelare med oersättliga spetskompetenser är ett faktum. Just därför blir det extra viktigt att hitta olika sätt att spela på om inte de kan vara med som är anpassat till de som faktiskt är på plan snarare än de som inte är det.
3. Uppdatera målplanen för höstsäsongen. Det är inte läge att prata om att hålla sig kvar nu. Det måste bli klubbens uttalade sportsliga mål att ta en allsvensk plats. Jag är rädd att en oklar målbild eller för låga mål utifrån den nuvarande positionen riskerar att bli självuppfyllande. Det är heller inget orealistiskt mål vi talar om.
4. Vi kommer nog knappast att få se färre skador och avstängningar i höst. All samlad erfarenhet säger att de blir mer av den varan. Betydligt mer. Det gäller förstås även andra klubbar också, men man kan nog säga att vi visserligen har väl så god spets som de bästa lagen i serien, men på bredden är vi efter. Det behövs i alla fall två spelare som är startelvamässiga in i truppen. En försvarare och en anfallare. Detta inte bara för att bredda truppen, minst lika viktigt är det för att skapa en känsla av satsning och få in ny energi. Ingen vill ha det som i Cirkus Lantbruk fem mil västerut, men vi vill inte ha stiltjen heller.
Kommer spelarna att lyckas lägga de sista fem matcherna till historiehögen och gå ut och spela som i premiären i morgon så kan det bli början till en riktigt spännande höst i toppen av tabellen där vi har både Åtvid, Giffarna, Häcken och ÖIS på hemmaplan. Ytterligare en krampaktig plattmatch och vi har en minst lika spännande men betdyligt mer ångestdrypande höst i bottenskiktet av tabellen framför oss.
Om, jag säger om, vi får hösten 1999 revisited på halsen hoppas jag att styrelse och sportavdelning är med på noterna i tid denna gång.
Själv tror jag att vi kommer att hamna någonstans mittimellan de två huvudscenarierna. Vår spets kommer att vara tillgänglig tillräckligt ofta för att hålla oss från bottenträsket, men bättre pålästa motståndare och skadeproblem och avstängningar kommer med all sannolikhet att hålla oss borta även från nästa års allsvenska. Jag tror att vi slutar 7:a, men om det problem som jag tror är det största just nu och som jag sparar till diskussioner i halvtid eller på Flurran löser sig så tror jag att vi spelar i allsvenskan nästa år. Vad tror ni?